Flamskyddsmedel enligt KemI

Flamskyddsmedel används för att ett material inte ska börja brinna så lätt och för att minska spridningen av en brand. Vissa flamskyddsmedel kan vara hälso- och miljöskadliga.

Användning

Exempel på produkter som kan vara behandlade med flamskyddsmedel är textilier och möbler i offentlig miljö, skyddskläder, gummikablar, isoleringsmaterial samt elektrisk och elektronisk utrustning.
Flamskyddsmedel är tänkta att ge ett skydd under produktens hela livslängd. Därför är de tillverkade för att inte brytas ner så lätt vilket gör att många av ämnena ställer till problem när de kommer ut i miljön.
Det finns ungefär 70 bromerade flamskyddsmedel och kunskapen om deras hälso- och miljöfarliga egenskaper varierar.

De fem bromerade flamskyddsmedel som har använts mest är:

• pentabromdifenyleter,
• oktabromdifenyleter,
• dekabromdifenyleter,
• tetrabrombisfenol A (TBBP-A),
• hexabromcyklododekan (HBCDD).

År 2005 fördes cirka 200 ton bromerade flamskyddsmedel in till Sverige som råvara till industrin. Bland de flamskyddsmedel som inte är bromerade är de vanligaste metallföreningar, organiska fosfor- och kväveföreningar eller oorganiska salter.

Risker

Vissa flamskyddsmedel kan ansamlas i miljön och i vissa fall kan de även vara hälsoskadliga. Problemet uppstår framförallt när produkter som innehåller dessa ämnen skrotas. Då läcker flamskyddsmedlen ut och eftersom de är svårnedbrytbara kommer de att finnas kvar länge i naturen.
 
Eftersom de är långlivade kan de också transporteras långa vägar i luft och hittas på ställen långt från spridningskällan. Kemikalieinspektionen anser att flamskyddsmedel med dessa egenskaper ska undvikas i största möjliga utsträckning.

Det finns flera hundra olika flamskyddsmedel och någon totalbild över vilka som används i Sverige idag finns inte. Det är inte heller registrerat vilka varor som är flamskyddade eller vilka ämnen de är flamskyddade med.

Störst uppmärksamhet har riktats mot de bromerade flamskyddsmedlen eftersom de bland annat har påvisats i bröstmjölk samt i blod.

Regler

Polybromerade bifenyler (PBB) och 2 polybromerade difenyletrar (PBDE) förbjöds för användning i elektriska och elektroniska produkter från den 1 juli 2006. Förbudet finns i det så kallade ROHS-direktivet (direktiv 2002/95/EG) och har införts i de svenska förordningarna SFS 2005:209 och SFS 2005:217.
EU:s POP-förordning (EG 850/2004) reglerar också användning av dessa tre ämnen i EU, och de är också inkluderade i FN:s Globala Stockholmskonvention med syfte att reglera användning av dem globalt.
Från och med 2008 är alla PBDE inkluderade i RoHS-direktivet, vilket innebär att ingen av dem får användas i elektrisk och elektronisk utrustning.
Hexabromcyklododekan, HBCDD, finns på en EU-lista över särskilt farliga ämnen till kemikalieförord­ningen Reach, baserat på dess så kallade PBT-egenskaper (HBCDD har lång livslängd i miljön). PBT-egenskaper innebär att ämnet är långlivat (P=persistent), ansamlas i organismer (B=bioackumulerande), och har hög giftighet (T=toxiskt).
HBCDD är också under diskussion i Stockholmskonventionen.
Företag inom EU som tillverkar, importerar och säljer varor som innehåller mer än 0,1 procent HBCDD är skyldiga att tillhandahålla sina kunder information om att ämnet ingår i varan. Konsumenter har rätt till informationen på begäran.