Sedan 1950-talet har kemikalierna i produkter ökat och idag används mer än 400 miljoner ton kemikalier varje år. Men få finns med i någon produkts innehållsförteckning och det är svårt att göra medvetna val som konsument. I våra hem, i våra kläder, mat, leksaker och skönhetsprodukter finns 1000-tals okända kemikalier. Dessa har genom forskning, visat på ett samband med många sjukdomar och allergier. Kemikalieindustrin är idag en av världens största industrier men behöver inte ta ansvar för de konsekvenser de skapar. Vi är omedvetet utsatta för en cocktail och lagstiftningen halkar efter. Det är inte meningen att nyfödda bebisar ska ha nästan 100 främmande kemikalier i sitt blod, att det finns flamskyddsmedel i bröstmjölken, att leksaker innehåller hormonstörande ämnen eller att skönhetsprodukter ska vara cancerframkallande. Det är dags att öka medvetenheten och bli en kritisk konsument.

tisdag 7 januari 2014

Mobilerna - värsta miljöboven!

Om man betänker att mobiler och bärbara datorer fanns i minimal utsträckning för bara 20 år sedan och att det sedan dess ökat lavinartat är inte denna informationen chockerande. Men det kan ändå vara en bra tankeställare när man numera helst byter mobil vartannat år.

För det första, att producera en datorgår det åt 1,8 ton naturresurser. Till exempel 1500 liter vatten, 5300 kWh energi, 240 kg fossila bränslen och 22 kg kemikalier. Och det är bara början på problemet.

När våra mobiler och datorer gjort sitt och man, i bästa fall, lämnar in den på återvinning är livscykeln för konsumenten avslutad. Men var tar alla dessa elektroniska produkter vägen? Många tror att delarna återvinns & att komponenterna återanvänds. Men så är tyvärr inte fallet i den utsträckning vi skulle önska.

Idag är elektriskt skrot en av de mest växande avfallsbergen i vår värld. Dit räknas även alla elektriska leksaker, vitvaror och eltandborstar med. Då produkternas livslängd även minskar blir berget ännu större och snabbväxande. Man kan till exempel ta dessa siffror från 2012 som en måttstock:

Qatar 63 kg e-skrot/invånare
USA 29,5 kg skrot/invånare (vilket gav 10 miljoner ton e-skrot)
Tyskland 23 kg e-skrot/invånare
Kina 5 kg skrot/invånare
Norge 33 kg e-skrot/invånare
Sverige 25 kg e-skrot/invånare

Världen totalt ca 50 miljoner ton e-skrot, bara under 2012!

Siffrorna har tagits fram av FN:s Step initiative som dessutom beräknar att e-skrotet i världen kommer att vara 33 procent mer år 2017 än i dag.

Enligt Greenpeace rapport ”Tox Tech: Not in our backyard” från 2008 menar man att knappt 25% av elektroniskt avfall återvinns, trots att de består av kemikalier och en rad giftiga ämnen. Mycket av elektroniken skeppas iväg under förespeglingar som donationer eller som varor för andrahandsmarknaden. Men det är sällan sakerna kan återanvändas.

En stor del av avfallet hamnar istället på soptippar i Afrika eller Asien. Där sorterar barn och vuxna, med bara händerna, ut produkterna för att få tag på metaller och annat värdefullt material som de kan sälja vidare. Resten eldas upp på marken utan något skydd. Kemikalierna förgiftar människorna men också vatten, luft och jord, på och omkring soptipparna. Många arbetare klagar över samma besvär; trötthet, huvudvärk, hosta och utslag, tydliga tecken på förgiftning.

EU försöker komma tillrätta med viss lagstiftning och många leverantörer börjar ta ökat ansvar för sina brukade produkter och återvinningen av dem. Men räcker det? Så länge konsumtionsmönster, låga priser och livslängden på elektroniska produkter snurrar snabbare och snabbare är det ohållbart, tror jag.

2 kommentarer:

  1. Väldigt skrämmande men ändå nyttig information. Men vad är då bäst att göra med sina uttjänta elektronik?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Catharina, den som visste! jag tycker personligen så här:

      - Köp begagnat i möjligaste mån, när du handlar elektronik.
      - Det finns miljömärkta produkter, fråga efter dem.
      - Laga hellre en befintlig produkt än köp nytt.
      - När en produkt är slut, vänd dig till affären/återvinningen och hör var deras elektronik går. Jag är osäker på om de exakt vet, eller vill svara, men mer kan man inte göra som konsument!

      MVH Annica

      Radera