PCB

PCB, polyklorerade bifenyler, är en grupp miljö- och hälsoskadliga industrikemikalier som utvecklades på 1920-talet. I Sverige infördes PCB-förbud i två omgångar: År 1973 förbjöd man användning av PCB i annat än slutna system, och år 1978 förbjöd man all nyanvändning helt. Ämnet finns dock fortfarande kvar i miljön på grund av dess långa nedbrytningstid.

PCB användes mycket på 1950- och 1960-talen. På grund av sina egenskaper som god värmebärare, hög stabilitet och förmåga att stabilisera polymerer, användes PCB även som flamskyddsmedel, mjukgörare och i värmeväxlare. PCB kom på detta sätt in i våra byggnader från 60- och det tidiga 70-talet. Ämnet fanns i lim, golvbeläggningar och fogmassor.

Massor av hus runt om i Sverige hann byggas under det så kallade miljonprogrammet, innan någon visste hur hälsovådligt PCB är för människor och djur. När myndigheterna insåg vidden beslutades att lagvägen dra igång ett stort saneringsprogram. Ägarna till hyresfastigheter har fram till juni 2014 och ägarna till industrilokaler fick till 2016 på sig att se till att allt PCB försvinner ur husen. Däremot omfattas inte radhus och villor trots att hus byggda under samma period kan innehålla PCB. Det är upp till den enskilde husägaren att undersöka.

PCB är fettlösliga och finns även i mat som fisk, kött och mejeriprodukter. Särskilt höga halter har fet fisk som strömming och vildfångad lax från förorenade områden, till exempel Östersjön.

Vuxna i Sverige får i medeltal i sig ungefär en fjärdedel av det så kallade tolerabla dagliga intaget (TDI) av dioxiner och PCB. TDI är den mängd av ett ämne som man kan få i sig varje dag under hela livet utan risk för hälsan.

Höga halter av PCB kan påverka utvecklingen av hjärnan och nervsystemet, vilket bland annat kan ge beteendestörningar. Ämnena misstänks också påverka immunförsvaret, fortplantningsförmågan, hormonsystem samt orsaka cancer. Foster och spädbarn är extra känsliga för dioxiner och PCB. Ämnena förs över till foster och ammade spädbarn via moderkakan och modersmjölken.

I naturen har man upptäckt att djur med hög PCB-halt har ändrat grundläggande beteenden. Detta har medfört att djurbestånd har försvunnit från vissa områden.

Barn, både flickor och pojkar, kvinnor i barnafödande ålder, gravida och ammande rekommenderas att inte äta fisk som kan innehålla höga halter dioxin och PCB oftare än 2–3 gånger per år, och övriga bör inte äta sådan fisk oftare än en gång per vecka. Det gäller strömming, vildfångad – inte odlad – lax och öring från Östersjön, Vänern och Vättern, sik från Vänern och röding från Vättern. Den lax som säljs i affär är oftast odlad eller fångad i Atlanten eller Stilla havet.